Det är en märklig känsla,att liksom sitta på åskådarplats, att vara en tredje person, en granne som bara råkar gå förbi och tänka när jag tittar in i deras fönster, " stackars människor! "
Nu har det gått över en månad sedan och många tårar har sköljt över mina kinder, men även vrede och förtvivlan över att något sådan ska behöva hända. Det finns även en hämdlystnad som gror i mej, försöka finna några syndabockar, men vad skulle det tjäna till? han kommer ju aldrig mer tillbaka ändå. På något sätt känns det ändå som att det måste belysas att psyk och drogmissbruks-vården är under all kritik i det här landet.
Tillbaks till där jag började! Igår kväll kom det en flyktig bekant förbi, lätt överförfriskad, hon storgrät där hon stod på vår bro i kylan. Min första tanke var! vad har hänt nu då? för det har liksom hänt tidigare att hon dyker upp vid de mest otroliga tidpunkter på dygnet och behöver prata och ha någonstans att snyta sig och få tröstande kramar. Det blev så konstigt, det var vår olycka som hade träffat henne och hon var näst intill otröstlig. Det var då jag kände den där åskådarkänslan. Ja stackars människor!
Naturligtvis fick hon komma in en stund och gråta ut och värma sig, men efter en tag blev vi ändå tvungen att vänligt men bestämt och med en liten vädjan om att hennes katt faktiskt satt där ute och frös, att hon kanske skulle ta en promenad hem och kanske återvända någon annan dag (när hon nyktrat till och sansat sig något) och Sofia blev faktiskt lite rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar