SUCKARNAS DAG!

Alltså jag blir så less på mig själv!
Igår var det ju en riktigt bra dag, solen sken och det var skapligt lätta fötter som bar omkring mig. Natten har väl varit skaplig också, så egentligen borde jag inte vakna upp med en massa ångest som stegrade sig som vilda hästar i magen.
Men så började den här dagen!
Så för att motverka ångesten, begav jag mig ganska så genast ut ur lägenheten, inte för att jag otrivs här inne, utan för att jag behövde proviantera diverse från ICA och gå till återvinningen med en bunt DN m m.
När jag sedan mödosamt baxade upp min tunga dramaten uppför de 14 trappsteg till min lya, så var jag näst intill svimfärdig, men bestämde mig ändå att gå ut igen efter jag tagit hand om mina varor och käkat lunch.
Jag tog med mig ett gravljus och begav mig till kyrkogården!
Det var varmt och fint och bänken vid minneslunden var ledig, så jag slog mig ner där en lång stund.
Jag tänkte att här kan jag väl sitta och sucka en stund och se vart det bär, om det var den här platsen som ropade på mig!
Mycke tankar hann komma under den timman som jag tillbringade där, som till exempel!
Herregud, jag är ju gammal nu och snart är det min tur att lämna det här dimentionen!
Var ska jag ligga, eller hur går det till, vem tar hand om mig när det är dax?
Det finns ju ingen naturlig lösning på det för min del. Min egen familj består ju egentligen bara av Sofia nu sedan jag avslutade mitt äktenskap och Erik gick bort.
Knepiga tankar man kan få så där på en bänk i en minneslund en vanlig sketen onsdag.
Det blev alltför kompliserat, så jag satte i lyrarna till iPoden och lyssnade på ¨La Vie, L'amour , La Mort¨, en mycket passande CD även den här dagen, som alltid!
På hemvägen gick jag som i trans, trött i kroppen och somnade direkt på soffan när jag kom in.
Något är kanske på gång ändå, typ en förkylning eller nått, måste nog ta det lite lugnt ett tag, jag är ju gammal nu. :)