Det var en gång två stycken damer som plötsligt fick ett infall att åka skridskor. Den ena damen brukade åka långfärdsskrillor, medan den andra inte testat sedan tidig ungdom, så utgången för den sistnämda var oviss men ändock förväntansfull. Nå Mia och jag begav oss per bil till stadens inomhusarena eftersom vi inte hade någon förhoppning om att Svandammen var plogad. Väl framme, så gick vi in till isbanan och möttes av en förvånad vaktmästare som frågade vad vi hade tänkt göra. "Åka skridskor", sa vi med en självklar röst, varvid vaktis, sa att det var inte öppet för allmänheten, inte förän nästa vecka när det är sportlov. Men saken är den att den trevliga vaktisen Kenneth efter en liten stunds småsurrande med oss upplät hela hallen till oss två vilsna och något förvånade damer i ungefär en timma. Så på något vingliga ben, så gjorde jag mina första skär på många många år och efter en stund, så kändes det riktigt trevligt och en lite tillbakablick infann sig. Jag och mina systrar iklädda likadana isprinsessklänningar,virvlande på isfläcken som mamma, pappa och vi hjälptes åt att spola åt oss på baksidan av hyreshuset där "I rymden finns inga känslor" spelades in. ja jag kunde till och med göra små försiktiga piruetter. Haha, jag ramlade inte en enda gång! :)
Tack bussiga vaktmästare Kenneth på inomhushallen i Nynäshamn från Gun och Mia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar