På inrådan av syster Pia, så ringde jag till sjukvårdsupplysningen i gårkväll. Jag är ju tyvärr av den sorten att "äsch det ordnar sig, det är nog inte så farligt, går nog snart över" och tror att jag ska klara allt själv. Tyvärr, så måste jag också krypa till korset ibland, men det tar emot. Samtalet resulterade i att jag ombads åka till akuten. Om jag hade bott i Umeå nu, så hade det ju varit en enkel sak, tio minuter bort. Men nu pratar vi Södersjukhuset inne i Stockholm, sex mil härifrån, kl. halvåtta en onsdakväll. Men som tur är har jag ju några till "Räddare i Nöden" på nära håll. Inom några minuter var Pia och Ove här och skjutsade in mig till Sös. Kön på akuten var dystert lång, så mina följeslagare återvände direkt hem.
Så började väntan, längre och längre slussades jag in och till slut fick jag komma in i ett behandlingsrum med en sjukhussäng och en stol. Där inne satt jag, gick omkring och låg tvärs över sängen, i en och en halv timma, tills äntligen en läkare kom in och sa! "Fru Nordlinder?" Gud va konstigt det lät. Kallas man fru fast man inte längre är gift undrar jag nu? Fru blir man väl när man gifter sig och när man skiljer sig upphör väl epitetet fru, tycker jag i allafall. Dags att uppfinna en ny benämning för alla singlar som automatiskt klickar in och uppdaterar prästbetyget.
Näväl! Alla mina prover var bra, så det återstod bara att dunka och palpera min onda rygg. Läkaren kunde konstatera att jag hade en muskelinflammation, så med en liten påse tabletter i handen kastade jag mig i en taxi, vidare ner till Södra station och hann precis med sista pendeln 00.22 ner till Nynäshamn. Slocknade som en klubbad säl i min egna säng bland mina kuddar kl. 02.00
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar