Idag tog jag mig äntligen ut på en lång skön promenad igen efter två dagars trynande i soffdivanen. Inte helt oväntande gick jag i förbifarten även in i kyrkan på hemvägen och tände ett ljus till minne av Erik och passade på att säga några ord till honom. När jag kom hem hamnade jag i tv-soffan igen och där visades en gammal svensk film igen som heter "Ogift fader sökes". Filmen var från 1953 och handlade om kvinnor på ett mödrahem. Tyvärr, så hade filmen pågått i tre kvart redan, så jag missade säkert många väsentligheter om hur det var ställt med ogifta kvinnors situation i Sverige för snart sextio år sedan, men troligt är att det var precis lika eländigt som det är i många länder därifrån vi nu adopterar barn. Jag fastnade i allafall den sista timme framför filmen och fick många starka backflach från tiden när vi var på Sri Lanka och hämtade hem Erik och Sofia. Dessutom var det ju den stora upprättelsecermonin för vanvårdade barnhems-och fosterhemsbarn igår som också grep mig starkt. Tankarna går oavkortat till alla kvinnor som av olika anledningar har och fortfarande är tvungna att lämna bort sina barn. Naturligtvis är jag evigt tacksam över att jag är en av alla dessa kvinnor som fått förmånen att bli den där nya mamman, men mitt hjärta blöder ändå över alla dessa öden som drabbat tusentals barnhemsbarn och deras biologiska mödrar. Dagen vi fick överta Erik och skilja honom från hans "mamma" var både hjärtslitande vs lycka och kommer alltid att finnas som ett starkt minne i mitt hjärta. Av en händelse, så var hon 27 år när hon lämnade Erik till oss, lika gammal som han skulle har varit nu. Undra om hon tänker på honom ofta och vad han gör nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar