Kvinnan som klagade

Jag hade rest långt för att träffa den vise mannen i den avlägsna byn. Jag hade uthärdat en 40 mil lång bussresa på en näst intill obefintlig väg för att sedan på egen hand gå genom snårskog. I vanliga fall skulle jag aldrig ha utsatt mej för den sortens prövningar. Men jag var fast besluten att träffa den vise mannen, så jag kunde få veta vad jag skulle göra åt alla mina problem. Knappt hade jag kommit innanför dörren hos den vise mannen, förrän jag började med min klagosång. "Mitt liv är så misslyckat. Jag har ett jobb jag vantrivs med, men jag har inte tillräckligt bra utbildning för att söka ett annat. Mina barn har ingen respekt för mej och jag misstänker att min man är otrogen. Inte ens min dator tycks gilla mig" sa jag uppgivet. Den vise mannen lyssnade på mej och när jag till sist pausade, frågade han: "Vad tycker du om din längd?" "Min längd? Den tänker jag inte så mycket på" sa jag och rynkade pannan. "Den är väl OK, antar jag. Varför frågar du det?"

"För dem av oss som inte föds in i fattigdom och misär, är världen full av möjligheter och val. Jag har tänkt mycket länge på det och jag har till sist förstått att det enda som vi kan klaga över här i livet är vår längd. Det är det enda som är oss givet. Vi får klaga över vår längd, men det är också allt." Sa den vise mannen. "Men det ät ju en fånig sak att klaga över" protesterade jag, som har så mycket annat i mitt liv att klaga över. "Ja, visst är det fånigt, eftersom vi inte kan göra något åt vår längd", svarade den vise mannen med ett leende. "Men det är inte lika fånigt som att klaga över alla de bekymmer i vårt liv som vi faktiskt kan göra något åt.