Glädjen över att Erik skulle komma hem över julen just idag för precis två år sedan, byttes till smärta och oändliga tårar!
Att sitta i ett gravkapell och krampaktigt försöka behålla förståndet och trösta Sofia, var den svåraste dagen i mitt liv, så här långt. Överlevde jag det, har jag gjort det värsta redan.
Fastän jag inte kan se dig,
kan jag ändå känna dig.
När jag känner en ordlös längtan,
söker mitt hjärta efter dig.
När jag har ro i hjärtat,
står du brevid mig.
Åter tänder jag saknadens ljus för dig min älskade Erik!
Saknar din röst, doft och hela dig / mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar