Liten, strävsam men seg och vacker i sin enkelhet stretar den här lilla rönnen mot himlen.
Det är sådana här objekt som drar till sig min blick och min lust att fota.
Det enkla, sårbara och för de flesta osynliga, det som knappast får uppmärksamhet.
Kanske jag känner en viss samhörighet med det.
Kollade nyss i mitt "riktigt gamla fotoalbum" från min skoltid, svartvitt rakt igenom.
Där sitter en inklämd gunsan, mellan de övriga flickorna, på den främre raden, på ett skolfoto.
Slående, precis som jag kände mig och blev präglad redan från tidiga år.
Syns inte! du ska inte tro att du är någon.
Den lilla fula, spinkiga, rödhåriga, glest mellan tänderna.
Min högt vördade magister men en självutnämd auktoritet, var den som satte gränsen för vad jag dög till och vem jag var och osynliggjorde mig.
Ordet mobbning var ju inte uppfunnet då och i synnerhet inte vuxenmobbning, lärare/elev.
Men nu vet jag att det var just det jag utsattes för av mina lärare i låg och mellanstadiet och jag vet också att det är det som präglat mitt liv.
Men det är bara jag som kan ändra på det och än är det inte för sent att tränga mig fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar