I kväll var det Ken Rings dag!
Jag har absolut ingen anknytning till honom eller ens hört några av hans låtar, tror jag, ska jag väl tillägga!
Det var inte alltid jag kunde urskilja musiken som ljöd ut från Eriks rum där hemma på Bigarråvägen.
"Vi kommer aldrig att dö" tolkades av Titiyo
Och då kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna!
När Ken berättade om hur den låten kom till och när han knäböjde vid sin väns grav, då var jag förlorad och släppte på garden för en stund!
Herregud vad jag saknar Erik och om jag åtminstone hade varit där då och fått hålla honom i min famn när stunden var inne!
Nä, vi fick veta det nästan åtta timmar senare av två uniformerade poliser som väckte oss en sen novembernatt!
Helvetes jävla skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar