Idag är första dagen efter Estonias undergång för 15 år sedan. Jag kommer aldrig att glömma det, för jag satt i soffan tillsammans med Sofia och såg tragedin på TV:n. Vi satt alltid i soffhörnet på den tiden, Sofia nerbäddad och jag brevid i full färd med att försöka pyssla, mata och trösta. Vilken bisarr tid egentligen, tänk att det är femton år sedan och att hon fixade det mot alla ods, vilken tjej! Nu ska man ju inte titta tillbaks på det som varit, men sådan där händelser är så starka så de är väl värda att nämnas, eller åtminstone tänka på ibland så att jag värdesätter det jag har och också känner lite stolthet över att jag också orkade igenom dom åren med huvudet upp och fötterna ner ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar