Lotta Bromè är mitt sällskap nu när jag ligger här hemma under elfilten och väntar på att det ska bli jul någon gång.
Väntan på att något som man inte vill ska hända, men som trots allt obönhörligen kommer att ske, oavsett man vill eller inte, den är irriterande lång!
Så här liksom. Men för helvete kom nån gång nudå, så att det är överstökat och jag kan gå vidare, eller lägga mig ner och tycka synd om mig.
Spänningen är olidlig inför julen, alldeles för många förväntningar som troligast blir grusade eller förminskade.
Anspänningen är ju som ett gympapass som man utför fel och där man helt glömt bort vad PT:n sa!
Jag har alltid en klump i magen inför julen.
Jag hade det i mitt förra kapitel också och även i kapitlet innan det.
Varför jag hade det som barn har jag svårt att sätta fingret på, men jag har mina aningar som poppar upp och som förmodligen har format den här känslan som ett skavsår som inte riktigt vill läka.
Min enkla och lite känsliga själ ville nog ha mer lugn och ro och i synnerhet trygghet inför julen, men som det tyvärr inte fanns tid för i ett hem där båda föräldrarna var egna företagare och jobbade till klockan 15:00 på julaftonen och med hårsprayen som konkurerade ut dofterna från ett hem som i all hast pyntats för julen.
Det är märkligt, men sådan saker som hur man blev präglad redan som barn, lätt hänger kvar, åtminstone i maggropen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar