MASKROSBARN / ÖVERLEVARE

När jag hör dyslexisdebatten får jag alltid rysningar och ståpäls.
Tänker tillbaka på min egen skoltid och i synnerhet låg och mellanstadiet.
Hur förminskad jag alltid kände mig och dumförklarad.
Hur jag fick kämpa mer än alla andra för att hinna med i skolarbetet.

Till och med mina föräldrar fick mig att känna mig dum och mindre vetande, kanske det var därför som jag oftast användes som arbetskraft i familjen, jag dög ju inte till bättre.
Därför gjorde jag alltid mitt bästa åtminstone på den fronten, trodde jag i alla fall, för att blidka mina föräldrar.

Det var då, minst 10 år av min skolgång och en evig pina och ångest att gå till skolan varje dag.
Ändå lyckades jag ta mig ur dumstämpeln på egen hand och utbilda mig till tandsköterska och sedan vidarutbilda mig inom Oral diagnostisk radiologi på tandläkarhögskolan i Umeå.
För vem har sagt att man är dum i huvudet, bara för att man har svårt för att läsa.
Kanske det är som andra med funktionsnedsättning, man besitter andra värdefulla egenskaper som är till gagn i framtiden.


Skolverkets beslut att nationella prov inte får anpassas till elever med funktionsnedsättning är kränkande behandling. Det är som att ta glasögonen från elever med synnedsättning.
År 1990 erkändes dyslexi som ett handikapp.
Ordet handikapp har senare ersatts av begreppet funktionsnedsättning.
Mer än 20 år har gått sedan dess, men för personer med dyslexi är det fortfarande långt ifrån självklart att mötas av förståelse.
Den som har läs- och skrivsvårigheter upplever sig ofta som dum och obegåvad i jämförelse med sina kamrater i skolan.
I dag vet vi att man absolut inte kan sätta likhetstecken mellan funktionsnedsättningen dyslexi och att ha svårt att lära. Ändå blir skoltiden ofta ett långt lidande för dessa elever och Skolverkets nya nationella prov ökar nu på detta lidande.
Nytt är också att proven inte får anpassas till elever med funktionsnedsättning, vilket var möjligt tidigare.
Alla elever ska göra samma prov, även om läraren vet att eleverna med dyslexi kommer att misslyckas.
Lärarna vet självklart redan vilka elever som ännu inte kan läsa, att tro något annat är att nedvärdera lärarkåren.
Deras kunskap om vilket stöd och vilka åtgärder som ska sättas in kan däremot variera.
Där är inte resultaten på de nationella proven till någon hjälp.
Skolverket menar också att om en elev undantas från provet kan han/hon känna sig särbehandlad. Men är det inte också en särbehandling att sättas i en provsituation där man är dömd att misslyckas?
De nationella proven syftar till att visa på kunskapsluckor. Men i själva verket är det kanske så att de missar att lyfta fram elevers verkliga förmågor. Vem är betjänt av det?

Finns det på Skolverket tillräckliga kunskaper om hur funktionsnedsättningen dyslexi påverkar skolarbetet?
I Barnkonventionen kan man läsa om barns lika värde och rättigheter och att barnen ska komma i främsta rummet.
Känner inte Skolverket till det?
Elever med dyslexi förnedras fortfarande och får stå där med dumstruten på huvudet.