Äntligen infann den sig, semesterkänslan, det där totala nästan viktlösa, svävande och ingenting bekommer mej tillståndet. Efter att jag blev ensam i huset någon timma före lunch så släppte jag alla måsten och gick omkring lite på måfå och plockade ihop lite tvätt, käkade en flingtallrik och en banan. Tänk så mycket enklare allt är när det är strax under 30+strecket, ett linne, shorts och sandaler, mp3:n nedstoppad i ena fickan och kameran i den andra, vrida om nyckeln och bara gå, utan mål, rätt ut på ängarn och sjunga lagom högt ackompanjerad av storspoven som oroligt flyger runt mej för att jag inte ska hitta ungarna, vilket jag redan vet var dom är på ett ungefär och i år har dom bara fått två stycken, ifjol var dom fem. Otroligt befriande att bara gå, rensa huvudet och sjunga. Ett lugnt och behagligt tempo så jag även hann stanna upp ibland och ta några bilder. Tiden hade jag helt släppt och när jag kom hem landade jag i en solstol med ett glas vatten och kaffe fortfarande sjungande. Nu efteråt undrar jag om det var några grannar hemma ute på sina altaner, i så fall har dom säkert ställt en diagnos på mej som en aningen förvirrad person med tanke på den lite annorlunda repertoaren tidvis, men det bjuder jag på så gärna. Plötslig så befinner jag mej än en gång ute på ängen bland storspov, smörblommor och blåklockor, benen tog med sig kroppen ut på en till vända och knoppen följde villigt med.
Idag är det precis två veckor tills jag ska till Dalhalla, då är det ingen tvekan åt vilket håll benen, kroppen och knoppen har ställt in sin GPS. Herregud va jag längtar.
oh, va det låter underbart Gun! Hoppas att den känslan får fortsätta vara kvar i kroppen!
SvaraRaderakramar
Anna