Igår när jag var ute med Mia, så mötte vi två vänner till henne, båda två hade varsin lite pudel!
Den ena var en gammal dvärgpudeldam och den andra en mellanpudelkillenvalp.
Jag har ju varit pudelägare i tio år, från -93, när Sofia fick sitt recidiv, till 2003 när vår supervackra Ludde fick kila iväg till de sälla jaktmarkerna pga av benröta i samma "finger" som jag blev tvungen att amputera en bit av fyra år senare. När jag ser pudlar, så blir jag så sugen, men ändå inte! För hujedamig vad man blir bunden och det är något jag aldrig mer tänker gör, binda mig!
Friheten är alldeles för värdefull för mig nu!
Ibland kan jag komma på mig här hemma, hur jag går omkring och talar för mig själv, eller talar med mina växter, eller spindlar som dyker upp lite här och där. Tänk om jag hade haft en hund, stackars den säger jag! Jag skulle ju ha surrat ihjäl den! Jag minns hur ofta jag gick på mina långpromenader med Ludde och hur han blev tvungen att lyssna på mig när jag behövde någon att tala med och anförtro mig åt när livet kändes tungt. Vilken underbar lyssnare han var och vad det kändes bra efteråt.
Nä, jag fortsätter att tala med spindlarna, det är lugnare så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar