NYLÄNNINGARNAS MÖTE

Vilken kväll jag hade igår, vernessage inne i Stockholm, närmare bestämt i MOOD-gallerian!

Premiär för FoKo Art To Go hos Mood Stockholm!

Såhär presenterar de sig själva: ”FoKo Art To Go är Sveriges ledande marknadsplats för den ännu inte
etablerade konsten. Ett tillfälle för en bred publik att köpa konst av konststuderande, fritidskonstnärer och blivande Art Stars, med en prissättning under taket på 16 000 kronor. Två gånger per år genomförs marknadsplatsen: på hösten alltid i Stockholm och under våren, om möjligt i en lokal stad i Sverige.”

Jag fick inbjudan från en gammal klasskamrat som jag inte träffat sedan över 40 år tillbaka, när jag lämnade Nyland för att bege mig upp till Umeå och mitt lärosäte och blivande hemstad fram till 2010 när jag flyttade hit ner till Nynäshamn.
Facebook är en fantastisk mötesplats, där människor knyter nya och återupptar gamla bekantskaper och det är där jag fann henne igen samt ytterligare en klasskamratfrån den tiden.

Jag fick min mycket konstintresserade vän och konstnär Mia med mig och det kändes tryggt.
När vi anlände till venerssaget var det lång kö för att komma in.
Vi fick champagne vi entrén och började mingla runt och jag i jakt på min klasskamrat som bjudit in mig!
Ponera, jag hade ingen aning om hur hon ser ut nu, 40 år senare, så jakten på ett bekant ansikte var i det närmaste lönlöst i folkhavet.
Plötsligt ser jag ändå ett ansikte som var bekant och som jag minns från en återträff där uppe i Ådalen för ungefär 23 år sedan. Eva, hennes skrattgropar är en fröjd att se och man glömmer dem aldrig. Hennes bror Ove och också en av mina gamla klasskamrater ställde också ut där. Härligt att återse honom också!
Och som jag stod där, så dök Bettan upp, min bästa vän, som jag lekte med i ur och skur, ute och inne, med eller utan kläder. Fan va härligt att se henne igen, vilket glatt möte. Så gick minglet vidare och äntligen hittade jag Marja, hon som bjudit in mig till venerssaget och det var lika trevligt att se henne igen.
Men herre min tid va gamla alla hade blivit, alla utom jag förstås (*ironi*:)).
Undra vad dom tänkte efter vårt möte, "men herre min tid va gammal hon har blivit och för att inte tala om rynkig!
Till saken hör att dom hade inga rynkor alls, orättvist!!! :(

Kvällen avslutade Mia och jag på Jensen´s böfhus ett stycke därifrån innan det var dags att bege sig hemöver igen.