Namnsdagsbarnet Erik borde ringas idag, om, om inte hade funnits!
Men nu är det fjärde året i rad som jag bara kan göra det i tanken och försöka minnas hans lite hesa röst, glatt svarade ett "tack".
Eller om vi fick ha honom hemma och jag kunde få krama om honom och pussa honom på kinden och känna doften av honom också.
Varför brukar jag vara så snar att alltid säga att han inte tog sitt liv, utan att det var ett enda stort misstag, att han inte alls ville avsluta sitt liv, utan längtade hem och hade hopp om att få fira jul med oss igen, "precis som vanligt"!
Ett skydd för att inte orka ställa frågan, Varför!
Eller är det skammen av att han inte orkade kämpa längre?
Men egentligen, vad spelar det för roll, han saknas mig oavsett.
Malik Bendjelloul tog sitt liv för snart en vecka sedan. Hans beslut att avsluta sitt liv kom som en chock, en blixt från en klar himmel för dem som levde honom nära.
Varför är frågan som de efterlevande ältar, nöter, som kommer att värka i bröstet resten av deras liv. Kunde vi gjort något? Varför såg vi inte? Varför?
Ofattbart att vi inte pratar om det här? Varför är självmord fortfarande, trots att det är så vanligt i vårt land, så tabubelagt? Jag undrar också över det helt absurda i att självmord av väldigt många ses som skamligt, fegt och egoistiskt. Som ett misslyckande.
I Eriks fall fanns det en missbruks och neuropsykiatriska diagnoser som bakgrundsproblematik sedan många år, men med hopp från psykiatrin/missbruksvården komma till rätta med. Hur fel vi hade och med en titt i backspegeln, så är det inte alls förvånande.
Erik, hoppas att det finns lite smörgåstårta kvar sedan Mickes 30-års fest igår.
Älska dig och saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar