LOPPISFYND

Ibland är det nog ödet ändå som styr, eller som i mitt fall, att det är Erik som viskar i mitt öra.
Idag stod han till och med på min vänstra sida när han viskade, den sidan som jag har min ängel på axeln.
Jag krånglade ut cykeln ur barnvagnsförrådet, där det förövrigt inte finns någon barnvagn utan bara några urgamla, trasiga cyklar och en dammsugare i.
Ska jag cykla åt vänster eller höger?
Äh, jag tar vägen förbi Gröndalsviken fast det är skuggigt där nu, med risk för att jag börjar frysa, men fort är det gjort!
Så närmar jag mig Estö idrottsplats och till min förvåning är det ett gigantiskt loppis där, så jag bestämmer mig för att ta en runda där bland borden.
Som om tiden har stått still!
Där i gruset och dammet står mitt lilla telefonbord "precis som vanligt" och väntar på mig.
För ett år sedan ganska precis var jag på den här loppisen med systeryster och kände, klämde och hade beslutsångest över fnuttiga 40:-!
Det slutade med, "precis som vanligt" ingen shopping för min del.

Hur många gånger jag har tänkt på det där lilla bordet och ångrat min snålhet, vet jag inte.
Det var liksom, som att jag vände ryggen åt något, som egentligen var menat för mig.
Hur otroligt det än må vara, så låg i alla fall bordet där i år igen och väntade på, just mig.
Samma gamla prislapp, en bit avriven maskeringstejp, 40:-!
Nu blev jag riktigt nöjd igen!

Jag ser det som en morsdagspresent från Erik!
Idag den 24:e är det en månad innan han egentligen skulle fylla 30 år.