Står och tittar ut genom mitt fönster och ser två kvinnor som talar teckenspråk med varandra. Fingrarna och händerna går som fjärilsvingar på dem båda, så imponernade!
Då går mina tankar till när Sofias första assistent, Madde skulle försöka lära henne teckenspråk, eftersom Sofia har ett hörselhandikapp också.
Madde var jättebra på det och jag försökte också hänga på där lite.
På den tiden, typ 16 år sedan, var jag inte lika stel och fumlig i mina händer.
Sofia kunde ju av förklarliga skäl aldrig lära sig att teckna, men hon kunde åtminstone lära sig att tyda tecknen hjälpligt.
När jag nu står och tittar på dessa två kvinnor, så inser jag att det där skulle jag aldrig klara, det skulle bli hur mycket stavfel som helst och missförstånd.
Mina händer har försämrats betydligt.
Plötsligt inser jag att mina naglar behöver lite manekyr och nytt nagellack inför resan.
Alltid när jag fixar med naglarna, så vill stumpen också bli fin, den liksom pockar på uppmärksamhet och jag känner att jag vill lacka och fixa den också och jag blir alltid lika snopen att det är tomt där ute, fast det är snart fem år sedan jag blev av med toppen.
Slutresultatet blev så här, snyggt, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar