Idag skulle jag egentligen ha varit uppe i Umeå på Mickes begravning, men gamla gunsan ballade ur, jag kunde inte, orkade inte.
För som sagt, alltför jobbigt att återigen sitta inför en vit kista översållad med blommor och se och höra gråtande människor.
Jag har ju en Minneslund alldeles här strax intill, så jag gick dit istället med två gravljus, ett till min Erik och ett till Micke.
Och vilken tur att jag fick vara helt för mig själv, för mycke tårar blev det.
Jag skyndade direkt hem igen för att snyta mig och torka bort mascarnan under ögonen.
Eftersom det var alltför sorgligt i mitt bröst och jag behövde mer luft under vingarna och en ny bukett tulpaner, så gick jag ut igen.
Jag har en granne i huset mittemot, en man som för många år sedan råkade ut för en nära-döden-olycka, eller vad jag ska kalla det för, han överlevde iaf uppenbarligen.
Han har på grund av detta ett svårt handikapp, men går själv, men mycket trevande. När vi ibland råkar varandra här utanför, så brukar han alltid vilja hälsa på mig med en kram, eller två.
Nu hände det igen, precis när jag kom ut och det var precis det jag behövde just där och då, en omfamning, två kramar och en puss på kinden.
Vad han inte förlorade i den olyckan var emotionellt tänkande och empati, utan istället utvecklat den förmågan ytterligare.
Energipåfyllningen som jag fick från honom räckte till en promenad i skogen och till ICA fram och tillbaka.
Nu hoppas jag att killarna har en skön stund tillsammans med glada skratt efter återseendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar