I morse rullade jag fram från granitblocket som jag hamnade under igår.
Ganska talande är dagens foto förövrigt, som om jag klev in där och bara
lämnade en skugga efter mig.
Det börjar närma sig begravning upp i Umeå, närmare bestämt nu på lördag kl. 11:30.
Mina tankar går ständigt till Mickes föräldrar, syster, släkt och vänner.
Varför jag hamnar under stenen är oftast mitt dåliga samvete över saker jag borde göra, men av bekvämlighet och stoppa-huvudet-under-sanden-syndromet, låter bli.
Om jag inte ser och hör, så händer det inte!
Men just i denna stund, känner jag att det inte kommer att funka för mig att resa dit upp och det har med hjärta och smärta att göra.
Att sitta i samma gravkapell som för drygt fyra år sedan, med de röda bänkarna och återigen höra gråtande och snyftande, unga som gamla, det fixar jag inte!
Efter en långdragen morgonprocedur, satt äntligen ryggsäcken där den bäst gör nytta och jag traskade iväg nerför Nynäsvägen, med några stopp på vägen ner till F&S, för vem har bråttom!?!?
Tid är det enda jag har gott om och jobbar ideligen på att försöka förvalta den på bästa sätt, för min skull, för det är ju min tid och mitt liv, just nu!
När klockan var 20:00, ringde min mobil!
Det är grannen under mig som behöver hjälp.
Tack och lov har jag skapligt med kunskaper om sjukvård och har lärt min känna hon där nere en aning, så snabb som en vessla, rusar jag ner och utför med van hand hennes önskan.
"Tack för hjälpen, du är en ängel!"
Inga problem, jag är glad om jag kan hjälpa dig och ring gärna igen om du behöver mig.
För visst mår vi gott av att kunna göra en god gärning och vara en hjälpande hand!
Det gav mig iaf, bättre samvete och energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar