Idag blev jag åter påmind om att min gamla vän och kollega har gått bort nyligen, hon som alltid ska finnas här och komma upp på jobbet och hälsa på oss och kramas, hon med den fina sångrösten och det slagfärdiga skämten och otroligt skickliga arbetskamrat, så många förtroliga samtal vi haft och delat med varandra, både glädje och sorg. För exakt två veckor sedan så satt jag i bilen och grät alldeles för mej själv, idag grät jag igen, men den här gången öppet och utan blygsel inför min familj när detta tragiska påminde mej igen. Sorgligt men ack så nyttigt att få denna påminnelse om att livet ska levas nu. Kom på mej själv med att jag inte brydde mej ett dugg över att dom här hemma såg hur ledsen jag var, jag lät det bara komma ut. Tidigare dålde jag alltid min sorg, varför? jo för att inte göra dom andra ledsna och oroliga, men det är slut på sådan hänsyn nu, är jag ledsen eller förbannad så visar jag det och det är så skönt och välgörande.
Efter tårarna började solen lysa och jag fick liksom ny kraft och energi, gräsmattan fick sig en grundlig översyn efter allt regnande, tvätten hängdes ute och mina slitna gamla jeansshorts fick komma till användning igen.
I morgon ska jag börja jobba, ok! det är bara för en vecka och bara mellan 09:30-14:30 så det ska nog gå bra, hoppas bara att det inte är alltför mycket trauman och tandvärk för vi är bara två tappra.
Å LIVET BARA RULLAR PÅ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar