Och jag befinner mej fortfarande i ett lyckorus efter helgen men tomheten är brutal och om jag ska vara ärlig, jag menar riktigt ärlig! så är det som att åka berg-och-dalbana, just det här med total lycka och glädja omvandlas till saknad och "vad gör jag nu då" är verkligen jobbigt att handskas med. Igår när jag hade startat min resa hem så tog känslorna över och jag började gråta där jag satt och körde, som tur var så hade jag nästan ingen maskara på mej för det svider ju så in i helsike och den första timmen var så kurvig och seg så jag var ändå tvungen att hålla hastighetsbegränsningen. Varför ska det vara så här? Ibland önskar jag att jag bodde högt uppe på en fjälltopp och inte visste något om livet där nere i civilisationen. Men herregud vad mycket jag då hade gått miste om. Nu är det dags att sluta ömka mej och fortsätta njuta av den där sköna vågen som jag började surfa på i fredags och börja planera nästa utflykt som är en vecka i Barcelona i augusti.
Jag är glad, lycklig, hyfsat frisk och kanske lagom omtyckt och i synnerhet JAG HAR ALLA MINNEN KVAR som jag lutar mej emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar