Som sagt, jag vet, det är inte idag!
För tre år sedan, hade han fortfarande sex dagar kvar att leva,
längtade fortfarande till premission till jul!
Och vi intet ont anande om hur dåligt han egentligen mådde, kanske inte ens han själv förstod hur illa det låg till och minst av alla, de som skulle "vårda" honom.
Å så gick det som det gick!
Men sorgen har inga datum, inga bestämda dagar och år, den dyker upp närhelst man vaknar, äter, andas och går.
Och vem tar sig rätten att bestämma när det är dags att stryka ett streck över det ofattbara som skett, när "det får räcka nu"!
När det bara kan behövas en skuldra att luta sig mot och gråta ut och släppa på trycket, bara sådär!
Vem tar sig rätten att bestämma vad, hur och när?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar