Det blir fort mörkt nu!
Himlen är stålgrå, mot det mörkare askgrå faktiskt, som om det är snö i luften.
Fast det är lika bra det, för snön lyser upp.
Senare i eftermiddag tänder jag ännu ett ljus för min älskade son Erik vid minneslunden här i närheten, tillsammans med mina närmaste här.
Det är tredje gången nu och lika overkligt fortfarande!
Sofia tände ett ljus vid hans grav igår tillsammans med sin assistent och arbetskamraterna.
Konstigt att inte kunna dela den stunden med henne föresten. Att jag är så långt bort från henne vid sådana här högtider känns obra, som vi säger där uppe i norrland!
Hon fyller föresten 25 år i morgon, då får jag verkligen hoppas att pappan dyker upp hos henne!
Och kan man tänka sig, just som jag hade publiserat det här inlägget, så började solen skina mellan molnen och den grå himlen! Det är ju det jag alltid sagt, han visar sig ständigt för mig på olika sätt! Erik alltså!
Han är alltid närvarande! *ler*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar