Visst kan det hända mig att jag har dagar när jag inte träffar en enda människa, inte ens under mina promenader, än minder talar med någon ens i telefonen.
Igår var det en sådan dag, jag hörde inte en mänsklig röst som talade direkt till mig!
Radiopratare och musik så klart, men thats it!
Men tankarna fick plats destomer och därför blev det alldeles fullt där upp och där inne.
Så vad göra för att lätta på locket och pysa ut lite av orden som stockade sig i bröstet?
Jo, jag satte mig ner och skrev ett långt brev och det var ställt direkt till mig själv.
Sedan när jag hade de två fullskrivna A4-arken, skrivna med bläck, framför mig och läste igenom vad avsändaren skrivit, började jag se ett mönster och bilden klarnade om mig själv.
Tänk att det var så enkelt att luska ut vilken liten bluff jag ändå är, i mina egna ögon i alla fall.
Så nu väntar jag bara på att bli avslöjad av resten!
Hon är nog inte så tuff och modig ändå den där tanten som bor där på gaveln. En liten konflikträdd stackare och som vänder kappan efter vinden och ja-sägare.
Har hon några konkreta åsikter om något, jag menar, eftersom hon aldrig säger något?
Eller är hon en som "bara" är en lyssnare, eller kalla det för slasktratt och avfallskvarn?
Hon säger ju inget!
Jag reflekterar, summerar och håller tummarna att det funkar!
You`ll Never Walk Alone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar