Erik, någon gång när han fanns här!
Till minne av Erik och hans barndomsvän Micke! Helvets jävla skit, nu har det hänt igen!
Men nu träffas de där ute igen!
Erik går honom till mötes och dom får fira sin 30-års dag tillsammans någon annanstans.
Jag är fortfarande i chock och gråter till och från, det kommer bara så där!
Så fort jag släpper fokus på tv:n eller något annat ytligt, så gråter jag.
Jag råkade se mig i spegeln nyss inne på toan, ingen vacker syn!
Rödgråten och tuffsig!
Och allt spelar upp igen, den ohyggliga smärtan av när Stig, Sofia och jag förlorade vår älskade Erik, nu fyra år och två månader sedan i morgon.
Dagen började ju så lugn och fin, utvilad efter en bra natt, för ovanlighetens skull och lyckligt ovetande om vad som jag skulle bli varse senare efter lunch när jag loggade in på facebook.
Plötsligt ser jag RIP Michael, vila i frid Michael.
"Fy vilket jävligt dåligt skämt!", men vad vet jag om jargongen i hans kompisgäng, tänkte jag.
Tills jag skrollade ner, längre och längre och insåg att det verkligen låg till på just det sättet.
Micke har också gått bort!
Eriks bästa vän och barndomskamrat.
Jag som på något konstigt sätt har levt Eriks liv genom Micke, som att Erik ändå fanns kvar i Micke.
Det låter säkert jäkligt knäppt, men fanns Micke, så fanns Erik någonstans där ute.
Mina tankar går nu till hans föräldrar och syster och övriga släkt och vänner, som precis som jag och de mina, för drygt fyra år sedan, påbörjade den värsta resan i ens liv.
Att överleva och ta sig vidare och lära sig leva med smärtan!
Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett o skevt.
Farligast av allt är själva livet.
Det har ännu ingen överlevt.
RIP Micke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar