Två dagar har gått sedan jag var tillsammans med drygt 13000 människor ute på Djurgården!
Idag kravlade jag mig upp ut TV-soffan där jag har varit i stort sett parkerad sedan dess, förutom min säng förstås.
Måste ju känna om kroppen fortfarande tillhör mig eller om den gått vidare till en annan dimention.
Dessutom har jag inte haft en mänsklig varelse i min närhet sedan torsdagen, själv valt, eftersom jag inte orkat umgås.
Men så tog jag mig i kragen, efter en lång vånda och stor övertalning mellan det onda och det goda. Någon av dem vann, vem?
I allafall så landade vederbörande ner vid hamnen efter ca 25 minuter, inhandlade en mjukglass, utan att jag var närvarnade. Parkerade mig på Havstrappan där glassen försvann med möda i en magsäck som håller på att krympa till ett russin. Varför måste man äta? Gud så jobbigt!
Vandrade sedan omkring lite där nere och insåg att just då var jag väldigt ensam, alla andra hade ju varandra!
Den fina lilla svanfamiljen symboliserade verkligen tvåsamhet som blir till en större enhet.
Väl hemma igen, en och en halv timma senare, var det sol och fint på min balkong. Jag bytte till bikini, kröp upp i soffhörnet och råkade snegla lite till höger. Där såg jag en skymt av en röd djävulsvinge, tittade till vänster och såg den vita ängelvingen. Sedan log jag och då kände jag mig ändå inte ensam utan bara själv.
Och jag har valt det själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar