Självömkans kan bara suddas bort med att fortast möjligt bege sig ut i det vackra vädret!
För fy så ledsamt det var nu på förmiddagen när jag stod framför min badrumsspegel, den där lilla förstorningsspegeln och solljuset strålade in genom fönstret och rätt in i mitt lilla face och jag.
Alltså, det går utför nu med gamla gunsan!
Där stod jag och grimaserade, drog i nackskinnet och försökte med alla världens konster för att om möjligt hitta en lämplig och hyfsad pose för att inte rynkorna skulle vara alltför många och tydliga, men nej!!!
Jag sminkade mig i vanlig ordning för att överhuvud taget kunna gå ut bland folk, men det blev inge bättre.
Enda lösningen för att jag inte skulle tappa modet helt och hållet, så backade jag så långt bort från spegeln som möjligt, tog av mig glasögonen, handfatet är tyvärr bakom rumpan så där tog det stop.
Samtidigt log jag stort och brett, då såg jag inte så många rynkor!
Nä fy fasiken va trist det är att ha levt länge och råkat fått många fartränder!
Så jag tog en rask promenad ner till hamnen i stället för att slippa se på eländet och vila ögonen på något betydligt vackrare.
Nu ligger jag i soffan igen och lyssnar på Lotta Bromè.
Ska fixa mig en MUGG kaffe och se på svart-vitt kanske, "Driver dagg faller regn" med risk för att jag somnar igen som vanligt och kaffet blir kallt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar